Tiden går efterhand som detta läses. Plattsen är en insjö någon stans i mellan Sverige. Det är i slutet av maj, precis före solnedgången. Vi ligger i vattnet ca trettio meter ut från en sandstrand. Vi njuter av den avtagande solen och lyssnar på fågelsången från den intilliggande skogen, medan vi väntar på att den sista ska komma ned i vattnet. Nu kommer den sista utsimmande till oss andra och vi är färdiga för att påbörja kvällens dyk. Det har ännu inte blivit varmt i vattnet, så det är skönt att jag bestämde mig för att ha ett extra lager kläder under våtdräckten. Byter från snorkeln till luftmunstycket och börjar andas den något torra luften från lufttuberna. Sjunker sakta nedåt, ansiktet blir lite nedkylt av vattnet. Fortsätter att sjunka ner, nästan till botten på sex meters djup. Om inte förr så inser man nu att på land rör man sig två dimensionelt, medan här nere rör man sig i tre dimensioner. För att hålla reda på de andra får man titta framåt, bakåt, åt vänster, åt höger, uppåt och nedåt.

Gör en avvägning med dykvästen, så att jag svävar tyngdlöst i vattnet, trots de åtta kilo bly som hänger vid midjan. Det är omkring fem meters sikt i det klara vattnet.

Vi simmar iväg två och två i olika riktningar, snart är de enda varelser jag ser min parkamrat och en nyfiken abborre. Abborren simmar vid sidan om oss, tills den konstaterat att vi är ofarliga. Då sticker den i väg åt ett annat håll. Vi följer botten snett mot stranden till tre meters djup medan vi med jämna mellanrum kollar på undervattensmanometrarna för att hålla kontroll på luftförådet. Och därefter fortsätter vi på konstant djup längs med stranden. Nu har solen gått ner, så vi tänder ficklamporna, ytan syns inte längre, det enda som syns är det som kommer i ficklampornas sken. Om man inte ser botten är luftbublorna från utandningsluften det enda som säger vad som är upp och ned. Vi närmar oss en gädda som ställt sig för natten, den svävar en decimeter över sandbotten. Gäddan reagerar inte av att vi lyser med ficklamporna på den. Jag slutar att simma, men fortsätter att glida närmare gäddan. När jag glidit fram, så att jag är ett par decimeter rakt över gäddan, vaknar den och simmar i väg väldigt fort. Så fort att jag inte ser att den rör sig, utan bara ett litet dymoln som den rörde upp från botten.

Jag börjar få ont om luft, så jag signalerar med händerna till min parkamrat, att det är dags att stiga upp. Väl uppe vid ytan kan vi prata om vad vi sett, medan vi simmar in mot den värmande elden, som de som kom upp först tände på stranden.